Visst finns det många saker som kan få en att le, som gör att läpparna formar sig till ett stort leende och tänderna visas men framförallt som gör att du ler inombords. Det kan vara att solen skiner, att du ser ett litet barn som försöker lära sig att gå, ett äldre par som håller varandra i handen, en hund som springer runt och leker, barn som skrattar.
Mycket kan få en att le, små saker och stora saker. Som när någon säger att han eller hon älskar dig, som när du får ett glatt besked, är på ett bröllop. Något som också kan få en att le är en bra låt, när du minns roliga och häftiga saker som du varit med om, bilder som påminner om härliga stunder i livet.
Det finns alltid saker att le åt, det gäller bara att se dem.

Jag tänkte dela med mig av en liten berättelse som jag skrev nyss, dock borde jag varna för att den är ganska sorglig.

Hon hade alltid hatat sjukhus, det var något med lukten, det luktade handsprit och blod. Det kändes så sterilt, en massa människor med vita kläder och stämningen är ju inte direkt på topp, ingen av patienterna vill vara där, det är många tårar och en massa frågor.

Men i det här fallet brydde hon sig inte om det, inte det minsta. För hon ville vara med henne, varje sekund, varje minut. Hon hade varit där flera timmar varje dag i två månader nu. De sa att det bara var timmar kvar, de sa att det var dags att ta farväl, vad säger man då? När man vet att det man säger nu, kan vara det sista man säger till en person som man älskar, så fruktansvärt mycket. Vågar man fråga hur det känns, om hon är rädd?

Hon hade ångest över att det var hennes syster som låg i sjukhussängen och inte hon själv, hon skulle kunna dö för hennes skull. De var tvillingsystrar, oskiljaktiga. Nu skulle Gud dela på dem, han skulle ta Minna ifrån Nicole. Minna var två minuter äldre och hon hade alltid varit den starka och tuffa, den som vågade allting och som inte tvekade vad det än gällde. Folk hade sagt till systrarna att de var lika som bär på utsidan men två helt olika personer till sättet. Nicole var den skötsamma, den försiktiga och osäkra, men som älskade att glömma det för en stund och ställe sig på scen för att göra det hon levde för, spela teater. Minna var en riktig partypingla, gjorde det hon skulle när det gällde plugg och jobb men inte mer än så, hon levde för fritiden, för sina intressen, för dansen. Nicole var den av dem som hade pluggat vidare efter gymnasiet, Minna hade rest. Men det som de hade gemensamt förutom att båda älskade att stå på scen, den ena som dansare och den andra som skådespelerska, var att familjen betydde så mycket för dem båda. De älskade sin familj, deras mamma, pappa och storebror Eric. Nu hade alla tre barnen flyttat hemifrån Eric var 25 och tjejerna 23, men de hade inte flyttat långt någon av dem, utan hela familjen bodde inom ett räckhåll på sex kilometer men på fyra olika ställen. Fast så var det inte riktigt nu längre, för nu bodde alla på sjukhuset, i rum 33 på avdelning 15, hjärtavdelningen. Minnas hjärta hade gett upp, det orkade inte längre, ingen visste vad det var för fel. Hon hade alltid levt sunt, tränat och ätit bra, tagit hand om sig själv. Men för två månader sedan den femte september hade hon kollapsat och blivit medvetslös hon hade fått åka till akuten med ambulans och inte lämnat sjukhuset sen dess. Men nu hade läkaren sagt att nu fick hon göra vad hon ville, för tyvärr kunde de inte göra mer, och läkaren sa att Minna skulle göra något som hon verkligen ville de sista timmarna. Först blev syskonens pappa förbannad, varför hade inte läkaren låtit henne komma hem tidigare om det ändå var kört? Läkaren sa att de inte trodde att det var slutet förrän nu, nu var de tyvärr övertygade, Minnas kropp skulle bara orka några ynka få timmar till.

Visst är det hemskt, tjejen som hade gjort så mycket i sitt liv, rest runt i tjugotvå länder, dansat för självaste kungen, hoppat bungyjump, anordnat ett antal överraskningspartyn, vunnit skolans talangtävling i årskurs 4, lekt och shoppat med kompisar, firat jul med sin familj, sprungit, ätit middag med vänner, skrattat… Nu orkade hon ingenting, den starka Minna hade gått in i en helt annan karaktär, hon var nu en svag Minna som gjorde allt för att dölja sin svaghet och vara så stark som hon alltid varit. Men hennes bleka ansikte, hennes tunga andetag och hennes ostadiga fotsteg berättade sanningen, att det snart var slut.

Minna visste precis vad hon ville göra, hon ville hem till sitt barndomshem, till mamma och pappa, och hon ville ha hela familjen med sig. Hon ville äta bullar och dricka saft och hon ville att ingen skulle prata om sjukdomen eller ens fråga hur hon mådde. Hon ville att de skulle vara en vanlig familj igen, som de alltid varit. Alla fyra lovade att inte nämna något om sjukdomen, Minna fick hjälp att sätta sig i rullstolen och sen lämnade hela familjen rum 33 för gått. På vägen hem satt Nicole och tittade på Minna hon vågade inte släppa blicken ifrån henne, Minna däremot satt och tittade ut ur fönstret. Nicole kunde se att Minna sög åt sig all information som omgivningen bjöd på, att hon tog in allt, miljön och alla minnen.

Väl framme, hemma igen, hjälpte de Minna att sätta sig i soffan, på hennes plats, de hade liksom många andra familjer sina egna plaster, inga bestämda men en plats där de alltid satt. Mamman dukade fram bullar och en stor kanna med saft och ett gäng med filtar. De satt där alla fem och pratade, log och till och med skrattade, något som de alla tyckte var skönt, något som de inte gjort på två månader. De försökte att drömma sig bort från verkligheten och att skjuta fram tiden så mycket som möjligt. Minna satt och log hela tiden, och hon höll Nicole i sin hand. Sen bad hon Eric hämta sin handväska, hon tog emot den och tog fram en skrivbok.

- Här i, har jag en liten överraskning till er alla, det är ett brev till var och en av er som jag har skrivit, ni får öppna det när ni vill men inte förrän jag är borta. Brevet är till för att stärka er, jag har skrivit vad det är som gör att jag älskar er så himla mycket och om minnen som jag har haft med er. Det blir som en sista gåva ni får av mig. Hon brast ut i gråt och de andra grät också. Jag vill att ni ska fortsätta leva, fortsatte hon, ni får inte ge upp, ni ska fortsätta vara de fantastiska personer som ni är, för jag vet att ni klarar er utan mig, det vet jag. Hon tystnade, torkade bort tårarna och sa till slut, Eric kan inte du berätta något roligt, du har ju alltid några roliga historier från jobbet. Hon böt ämne helt och de andra som hade lovat att inte nämna sjukdomen eller den hemska situationen ville såklart också höra något roligt. Så fortsatte kvällen, de pratade och skrattade, mindes och spelade spel. Men innerst inne gjorde det ont men alla var starka för Minnas skull och ville ge henne en bra sista stund i livet.
Klockan 22.55 tog Minna sitt sista andetag och somnade lugnt in i soffan i huset där hon tillbringat större delen av sitt liv.